NILSSONS NOVEMBERKRÖNIKA

Jag läste i en svensk dagstidning att Superman, eller som han heter här i Svedala, Stålmannen, skall byta jobb. Tidningen där han jobbat sedan 40-talet, Daily Planet, skall tas över av en ond internationell korporation, så han slutar.

Det är inget konstigt med det. Det konstiga är att det rapporteras som en nyhet i Sverige. Det här landet är nämligen i normala fall lyckligt ovetande om allt som har hänt i serievärlden sedan 60-talet. Vill man veta hur det ligger till med allmänbildningen när det gäller serier skall man ta en titt på tidningarnas korsord. Inga frågor där rör en serie som har mindre än 70 år på nacken.
Och ändå är Stålis nyheter. Jag tror att det beror på att han ses som en amerikansk ikon. Det som händer honom är en sorts termometer på tillståndet i USA.

Det lustiga är att journalisterna verkar tro att saker och ting händer med honom för gott, att dör han så förblir han död, och byter han yrke så kommer han aldrig tillbaka. De har inte förstått de amerikanska seriernas cykliska natur. Kanske jämför de med svenska serier. Fantomen gifte sig en gång i tiden och har aldrig skilt sig. Likaså Bamse.
Jag träffar fortfarande på folk som blir förvånade när de får höra att Superman lever.

Fast det underligaste med Superman och Sverige är förstås hans svenska namn. Direktöversatt till svenska betyder ju hans namn ”övermänniskan”. Och det här är en seriefigur som skapades 1938. Jag kan förstå om det inte lät så bra då, och inte låter så bra idag heller. Men varför i hela friden kallade man honom för ”Stålmannen”? Låt vara att han har binamnet ”Man of Steel” på engelska.
Han fick det namnet på 40-talet. Då levde fortfarande verklighetens Man av Stål, Josef Vissarionovich Stalin.